Porträtt av Anna Vild

Jag ville berätta

om ett liv som slutade märkas.
Som porlat under broarna i tystnad, parallellt med ditt.
Din mammas, din mormors och din mormors mors.

Som ett skepp som sänks och bränns,
gömt bland vågorna i luften
som inte syns, men känns.

I Anna Vilds sång finns ett drag av det underjordiska. En fras får återkomma tills man börjar höra den annorlunda. Ett lockrop klingar ut, och för en stund lyssnar man lika mycket efter det som följer som efter själva rösten. Recension vid senaste skivsläpp:

Viskande, trollskt och poetiskt.


Anna är sångerska, poet och etnolog med en bakgrund som dansare. Sången och dansen förde henne först till musikalscenen och till Kulturama i Stockholm. Med tiden ville hon ge dem utrymme att utvecklas var för sig. De hade, som hon själv uttrycker det, varsitt väsen. Hon fortsatte med dansstudier i London och läste sedan lärarprogrammet med inriktning mot dans vid Musikhögskolan i Piteå, där hon också läste musik.

Vid sidan av arbetet inom scenkonsten sökte hon sig vidare till bland annat beteendevetenskap och neuropsykologi. Studierna var ett sätt att gå djupare i det egna konstnärskapet och att på ett annat plan söka förstå hur människor lär av varandra och formas av de sammanhang de lever i. När hon kom till etnologin kände hon igen en fråga som envetet och svarslös hade följt henne genom både dansen och sången. Vad är det egentligen som förs vidare när en människa lär sig en rörelse eller en sång av någon annan?

För första gången fick den frågan vad den hade jagat genom åren. Inget entydigt svar, långt ifrån, men Anna fann perspektiv som gjorde det möjligt att ställa frågan på nytt och verktyg som låg rätt i handen. Hon kunde börja undersöka hur det hon själv kände igen i kroppen hängde samman med hur människor hade levt, arbetat och lärt av varandra. Hon hade kommit hem. Kulturanalysen blev hennes filosofiska hemvist.

Och vad var det för liv som slutade märkas? Anna tänker på sådant som en gång var självklart för dem som levde mitt i det. Hur man arbetade tillsammans, hur man kallade på varandra över ett avstånd, vad man visste om platsen där man levde och om varandra. Något av den kunskapen kan finnas kvar i hur en rörelse tar plats eller hur en sång sjungs, långt efter att sammanhanget har förändrats.

Det är väl känt att gamla berättelser kan dra och slita kraftfullt i oss när vi har svårt att känna oss hemma på en plats eller nära människorna omkring oss. De ger oss en aning om att människor har ordnat sina liv på andra sätt än de vi själva tar för givna. Ibland kan den aningen börja med något så litet som ett ljud. Man hör det innan man vet vad det är man lyssnar efter.


I de spåren söker hon sig fram, trevande. Sången, dansen och folklivsforskningen följer med i arbetet, som tre testar i den långa fläta hon ibland, men bara ibland, samlar ihop manen i längs ryggen.