Vi vann. 

Av alla människorarter 

och kvar fanns inga fler

Vi samlas i cirkel och åkallar mer

Likt parasiter som lever på allt i sin värld

Är det tanken eller tonen

som utmärkt vår färd

och lagt allt större marker

under våra fötter

lever vi i stammar 

Flätade rötter

Men långt ner i jorden

går de ännu

Det är långt kvar

tills vi brukar skogen som nu 

Och långt är det kvar

tills symbiosen faller

mellan träden och själen

och djuren bakom galler

Långt är det kvar 

till lönndomens famn

mellan älven och berget

djur och människohamn 

Så vi må vandra och andas av vad jorden ger

Vi samlas i cirkel och åkallar mer

Och stigen i skogen vi så ofta vandrar på

Hon bär oss genom tiden 

Det har alltid varit så 

Likt trådar av guld vi tvinnar till smycken

Tillber vi jorden, stigen och nyckeln 

till mödrarnas visdom och heliga mystik

Jordens enda gudinna, hav och himmelrik

Hel, Nerthus, Freja

och fler namn har hon fått

längs stigen som bär oss

och tiden som gått 

Och spegeln i källan

som flyter norrut

Där möter vi henne

såväl nu som förut

Vi lövar och smyckar

och hedrar solens gång

längs hjulet mot kylan

och mörkrets vintersång

Vi tänder elden

och vandrar spårlöst vidare sen

tills löven spricker åter

och källan öppnas igen

Likt guldtråd om halsen vi tvinnar längs vägen

Lever vi med och inte av 

det som snart blir till sägen

arketyper och sagor och mytologi

Jordens stora moder, naturens broderi

Vi vandrar och andas med hjärtat mot jorden 

Vi föder och tvinnar och ger ton åt orden

för att vår kunskap och liv ska minnas och bevaras

Det är i vår poesi som lockrop besvaras

Vi vandrar och samlar av vad jorden ger

Vi möts i årshjulets cirkel och åkallar mer.

© Anna Vild