Något man ofta får öva på i parterapi och egentligen inom all form av terapi, där relationer med andra människor finns med i bilden, är att få perspektiv på hur man levererar sin egen sanning. Jag har sen jag var tonåring slukat varje möjlighet till terapeutiska samtal, så jag vågar mig nog på att hävda detta faktum.
Vare sig jag för stunden haft problem eller inte, så blev tidigt utforskande, speglande och utmanande samtal med olika terapeuter, som en harmonisk ficka i tiden för mig. Där alla känslor och frågor fick plats och ibland svar, oftast av mig själv. Stötas och blötas i trygga rum.
Tidigt stötte jag på situationer i mitt liv där enda vägen ut ur ett vaccum, blev att jag själv, mot min vilja fick krångla på mig den vuxna kommunikationsmasken. Vara den som aktivt (enligt min upplevelse) fick välja att kommunicera på ett sätt som fick min motpart att känna sig mindre attackerad. Det spelade ingen roll att de uppfattningar och känslor min motpart stod för sprack som troll i solsken av sig själva tillslut – och att jag redan från början sett att just det skulle ske. Att insikterna jag redan bar, sakta skulle komma även hos min motpart, i takt med att personen/rna gick på x antal minor för egen maskin och själv fick bepröva sina ”teorier”.
Övning, övning, övning.. på att bita mig i tungan och byta ut min retorik från ”Så här är det, jag har rätt och du är ju inte riktigt klok som inte förstår det!”
– till
”Såhär upplever jag det, för mig är det en sanning som betyder oerhört mycket och jag känner ett sådant djupt, jävla behov av att bli förstådd av dig, eller åtminstone respekterad utan att du ska behöva känna dig hotad eller överkörd av mig. Kan inte du försöka förklara vad som känns i dig när du inte håller med mig? Så kanske jag både kan förstå dig och förklara mig själv bättre.”
Låt oss säga att detta TYP är det svåraste som finns. Att tygla sin inre, rusande vildhäst, fylld av KÄNSLOR och KAMP FÖR RÄTTVISA OCH RESPEKT. Det går emot hela vår reptilhjärna.
För mig har detta med att svälja stoltheten, tygla vildhästen och använda de kommunikativa nycklarna, funnits med som ett alternativ sen tonåren. Och som jag kämpat. För min vildhäst är inte liten. Uppvuxen bland fler getter än människor är jag dessutom. Yes, getgård ute på den sörmländska vishan satt tonen. Och kampen går än idag vidare eftersom vi människor, främst i de nära relationerna, så lätt glömmer bort oss. Respekten är ju ett ting som behöver ständig översyn för att inte förloras. Precis som kärleken. Den harmoniskt, värmande elden brinner inte av sig själv.
Läget utanför fönstret och i varje artificiell ruta just nu, är för mig på ett sätt skrattretande. Var är respekten? Var är alla ni som gått i någon form av relationsterapi i livet och som därmed vet att attack aldrig är vägen, trots att er meningsmotståndare faktiskt i grunden t.o.m har fel?
Jag tappar hakan i knät av alla fördömanden och my way or the highway-pekpinnar, som just nu flyger i strida strömmar från folk som annars står för kärlek, respekt och medmänsklighet.
Att skrika på ett barn med en adhd-diagnos att ta sitt förnuft tillfånga, är det en rimlig metod? Att vråla i en sovande persons öra att vakna, vad annat än ett fruktansvärt, okonstruktivt morgonhumör har vi att vänta?
Attack föder attack. Hur orimliga och skrämmande de politiska resonemangen än må vara.
Jag ser just nu en armé av miljoner livrädda vildhästar som i kärlekens och medmänsklighetens namn, rättfärdigar all möjlig form av respektlös retorik. Hjordar som rusar rakt in i fiendens sovande läger.
Och det kan låta hårt och naivt eller känslokallt, men faktum är att det enligt min mening inte spelar någon roll hur vidriga åsikter, skuggor och rötter vår meningsmotståndare än må ha.
Det enda jag med hakan i knät och handen i popcornskålen upprepar för mig själv..
Fighting for peace is like fucking for virginity.
Det finns andra vägar, men de kräver självbehärskning.
Anna
Målning: Michelangelo
"TRE ÖDEN" 