Jag kan inte sluta förundras över den fars som pågår utanför fönstret just nu. På universitet sitter vi i seminarium där vikten av att kunna nyansera samhällsbilder ständigt är på tapeten. Om hur oerhört viktigt och avgörande det är som folklivsforskare och kulturell samhällsanalytiker, att ta ett steg tillbaka och observera situationen utifrån olika perspektiv, för att få grepp om en så holistisk bild som möjligt. För att därefter påbörja analysen, varur vissa slutsatser eventuellt kan dras. Orsak, verkan och varenda ton mellan de raderna, är av yttersta betydelse för att ett antagande, i den mån det går, ska bli så etiskt och ”rättvist” som möjligt.
Det jag ser utanför fönstret är enbart ett fullkomligt kaos och krig mellan olika känsloyttringar. Höga rop mellan betongmurar, där absolut ingen chans eller vilja till att försöka förstå varandras strävan och skilda definitioner, finns plats för. Visst kan det låta naivt, jag hör dig. Men faktum kvarstår. Jag saknar människans förmåga att sansa sig. Jag saknar modet och viljan hos kollektivet, att stiga in i samtal där den ofta provocerande nyanseringen får en respektfull plats. Där samtliga parters främsta motiv är att göra allt för att försöka förstå en oliktänkande, istället för att stänga av och enbart låta känslorna rusa förbi prefrontala cortexs alla fantastiska egenskaper.
Om det sedan går att enas i samförstånd eller ej, är en helt annan sak, men klimatet och jordmånen för ett mer nyanserat utfall har definitivt erbjudit samspelet en rik chans.
Utifrån olika grader av mer eller mindre breda perspektiv på vår omvärld, lever vi ett system där vi själva skapat möjligheten att mötas, för att försöka komma överens. Ett moment 22 i sig kan jag tycka, med tanke på just de varierande graderna av perspektiv. Men bristen på den kommunikativa och emotionella intelligensen som jag anser oss lida av i samtliga läger, gör situationen långt mycket värre. Vi lär oss hittills inte tillräckligt om nyansering och skärskådning i skolan. Inte om känslomässiga processer, självkännedom och nonviolent communication heller, om du frågar mig.
Jag saknar psykologers, antropologers, etnologers, sociologers och religionshistorikers inspel i debatterna. Alla de vars akademiska utbildning är baserade på metoder som strävar mot att förstå och analysera människan, som social och kulturell varelse. Det är en konst och djup kompetens i sig, som jag upplever vara extremt underskattad i politiska sammanhang. Eller åtminstone orepresenterad.
Politik (från grekiska: πόλις) betyder ursprungligen statskonst och avser som känt alla de åtgärder och handlingar som hör till det allmänna livet för människor i ett samhälle. En statsvetenskaplig term för de processer och den ”taktik” som en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad det gäller hur en stats offentliga makt ska fördelas och utövas.
Enligt min mening krävs det en enorm kunskap om det mänskliga beteendet och om människan som helhet, för att politik överhuvudtaget ska kunna utövas på ett etiskt sätt. Det samspel som sker mellan våra folkvalda politiker just nu, är något jag inte alls upplever håller den höjd, som borde förväntas.
Och detta går åt båda håll, gäller samtliga läger, känner jag.
Det krävs ett nytt grepp och uppdaterade metoder för att politiken ska kunna hantera det samhälle vi utvecklat, med vår än så länge befintliga stenåldershjärna.
Jag kommer självklart gå och rösta imorgon, men klädd i svart med förhoppningen om att systemet som det sköts idag, kommer att gå i graven snart.
Anna
Foto: Maja Daniels / www.majadaniels.com
"TRE ÖDEN" 